Presentation av LEMLÄSTAREN:

Journalisten Lars Hanzon blir på en resa i Prag i det närmaste misshandlad till döds. När han vaknar upp ur sin koma är han längre inte sig själv. Han saknar minne. Och han befinner sig på en mentalklinik i Sverige.

Han har ett nytt namn. Ett nytt ansikte. En ny kropp. Hamnar i en kärleksaffär med klinikchefens dotter. Försöker finna sig själv. Känner igen ett ansikte på stan och börjat återfinna sin identitet. Men med ett nytt ansikte och sedan länge dödförklarad. Hur ska han då kunna göra för att få tillbaka sin identitet?

Folk blir grymt mördade. Han blir falskligen anklagad för att vara den grymma mördaren, Lemlästaren. Eller är han inte falskt anklagad...

Om man kan tala om teser i en skönlitterär bok som denna, är den här bokens tes att skandaljournalistiken är medskyldig till den brottslighet som skildras. Det är en ganska självklar idé, egentligen, som tar avstamp från det faktum att upplagekrigen mellan vissa tidningar leder till en allt mindre objektiv nyhetsrapportering: Plötsligt är journalisten part i händelseförloppen och kan hamna på de anklagades bänk. Den kommersiella nyhetshanteringen har lett till att läsandet av kvällstidningar ofta är att jämställa med läsandet av rappt skrivna deckare innehållande en osammanhängande blandning av taskspeleri, sex och mord. Journalistiken har genomgått en metamorfos och blivit "pulp fiction".

Författarens not

Zac tycker lite till om "LEMLÄSTAREN":

Här kanske det är lämpligt att poängtera att Lemlästaren är en påhittad historia, ren ”pulp fiction” utan kvällstidningarnas pretention om faktaunderlag, och har därför inget med verkligheten att göra. Pga romanens demoraliserande och sedeslösa innehåll rekommenderar jag överhuvudtaget ingen att läsa den. Den enda orsaken till att boken finns att beställa genom Serum Förlag är att förlagets ägare Thomas bad att få ta hand om den för säker slutförvaring i trygga händer.

Varför skrevs den då?

När Margaret Atwood erhöll ett litterärt pris häromåret höll hon ett tal där hon sade flera kloka saker, och en sak som jag fäste mig vid, var minnesbilden av hur hon och hennes storebror brukade vända på stenar för att se vad som fanns där under: maskar, tusenfotingar, spindlar, skalbaggar, ormar, möss och salamandrar -- och ibland satt de bara och mediterade över synen innan de välte tillbaka stenen, ibland pillade de på djuret med en pinne för att se vad det kunde leda till: ”Folk frågar ofta efter skillnaden mellan att skriva poesi och att skriva prosa, och säkerligen är det att när man skriver en dikt, tittar man, mediterar och lägger tillbaka stenen, men med prosa så pillar man på saker med en käpp för att se vad som händer.”Så tyckte Margaret.

Och jag ser att det ligger en poäng i att pilla på saker med käpp.