Vid brädden av
den dunkla våg

Skriven av
Mats Laurin

Köp
Läs smakprov ur:

Vid brädden av den dunkla våg



Författarpresentation:

Mats Laurin har varit journalist i hela sitt yrkesverksamma liv. Mats LaurinHan har arbetat som både redigerare, reporter, ledarskribent, och en tid varit huvudredaktör för en liten tidning.

-Jag har alltid burit på journalistens dröm att en gång skriva en bok, säger han. Att slippa den eviga begränsningen till någonstans mellan två och fem spalter, och 5 000 till 10 000 typrum. Att få ägna något precis så mycket eller så litet utrymme som jag själv tycker att det är värt.

Ett draåthelvete-erbjudande till alla 60-plussare från min siste fasta arbetsgivare gjorde det möjligt att förverkliga drömmen. Och då får jag av somliga höra att boken känns kort. Jag måste vara yrkesskadad efter alla år.

Varför skriver man en bok som den här? Inte vet jag. Jo, jag blev litet inspirerad av TV-serien Den unge Indiana Jones för några år sedan. Indiana Jones, född ungefär 1900, upplever allt, och träffar ideligen kända och sedermera kända. Han är med om påskupproret i Dublin, skyttegravskriget, ryska revolutionen. Han har en kort affär med Mata Hari, får en stämpel på ett papper av kontoristen Franz Kafka, blir beskjuten från luften av löjtnant Hermann Göring, spelar ragtime fyrhändigt med Albert Schweitzer i det inre av Kongo, o s v, o s v. Jag undrar hur många som såg serien som ägnade en tanke åt vilken research som måste ligga bakom. Hur osannolik handlingen än var, kom jag aldrig på den med att vara tekniskt eller kronologiskt helt omöjlig.



Bokpresentation:

Vid brädden av den dunkla våg Det här är en i jämförelse mikrokosmisk berättelse om disharmoniska svensk-finska relationer det turbulenta året 1919. Ämnet och tiden råkar intressera mig, tom fascinera. Det var en tid när det mesta hängde i luften efter de enorma omvälvningar som första världskriget och ryska revolutionen fört med sig. Många viktiga avgöranden för framtiden föll då, och många föll i fel i riktning, vet vi nu. Fascismen var under uppstigande överallt, fast man ännu inte hade något samlingsnamn på den.

Det är en tid som snart går in i historien. Ännu lever en handfull gamla män som varit med i första världskriget, men de är alla över hundra år. Snart finns inga kvar som har egna minnen från åren kring 1920.

Men själv är jag nu så gammal att den tiden inte bara känns som historia för mig. De pojkböcker jag läste handlade om indiankrigen och boerkriget, Lawrence of Arabia och Röde baronen. När jag i tioårsåldern började läsa tidningar och intressera mig för världen utanför och den nära historien låg första världskriget bara ett trettiotal år bakåt i tiden. Det var i jämförelse med nuet som om det hade hänt på sjuttiotalet. Min ännu yrkesverksamme farfar hade varit med i det som krigsreporter, och han hade rapporterat från finska inbördeskriget för Stockholms-Tidningen. I någon släktings gömmor ligger hans förtjänstmedalj från Österrike-Ungern för hans arbete med utväxling av fånginvalider.

Mitt tidsperspektiv är alltså litet annorlunda än de flestas nu. Jag märker det i vardagen på så enkla saker som att bilar jag en gång ägt och kört ned nu är museiföremål som unga människor aldrig sett rulla på gatorna. En gång när jag råkade säga att jag defilerat förbi Leninmausoleet på Röda torget det år som astronauterna Jurij Gagarin och Valentina Teresjkova hade hedersplatsen vid Chrusjtjovs sida, medan folk fnissade åt att den den gamle marskalk Vorosjilov knappt kvalat in på en ytterplats, fick jag uppleva att ett par makade sig närmare för att inte gå miste om vad jag sade. Och då får man lätt, som den gamle Indiana Jones i TV-serien, för sig att man kanske har något att berätta som kan intressera eller roa någon. Men han misstog sig för det mesta.




Se omslaget som stor bild:

Vid brädden av den dunkla våg
Vid brädden av den dunkla våg