Age Kempe

Mina första dikter publicerades hängande i klädnypor på en tvättlina i ett bibliotek för snart 30 år sen. Även om mitt uttryckssätt förändrats många gånger sedan dess så är nog dikternas funktion för mig i grunden den samma.

Dikterna utgör ett rum dit jag kan dra mig tillbaka och ”leka” ifred, en oas, ett andningshål. Efter en kortare eller längre tids vistelse där kan jag återigen gå ut i en verklighet som för mig ofta har skarpa kanter.

Utdrag ur
motgift

Age Kempe
©Foto: Tove Falk-Olsson

Köp

Vartefter jag blivit äldre och tillvaron blivit alltmer komplicerad blir dikterna bara viktigare för mig för var dag som går. Och då inte som produkt utan i egenskap att de finns och därmed finns även jag. Så länge jag lever kommer jag att skriva. Så länge jag skriver kommer jag att leva. Ungefär så.

Detta om omständigheterna som dikterna produceras under. Jag anser dikterna vara mycket byggda på klang och därmed muntliga till sin karaktär. På sidan försöker jag återge läsningens pauser, emfaser och flytande övergångar mellan raderna så gott det går grafiskt. Om jag får be om något så läs mina dikter högt och långsamt. Lek gärna med betoningarna! Jag anser att mina dikter är mycket komprimerade och hoppas att de som en mental zip-fil ska kunna vecklas ut i sin fulla längd för er som läser. Dess betydelse kommer förmodligen att variera med vem du är som läser. Att läsa är en konstart.

Det som verkar självbiografiskt kanske är taget från någon annan människas liv ( jag är en passionerad tjuvlyssnare på fik och allmänna kommunikationer) och det som verkar vara ren fiktion kanske är självbiografiskt. Vem vet? Inte jag.

Tidigare har jag varit en flitig estradpoet men på senare år har mina läsningar varit få. Jag är publicerad i tidskrifter som Ordfront Magasin, Den blinde argus, Pequod, Tidningen Vi, Horisont. Jag har medverkat i antologier som Slamantologin (1998) och Grupp 95 på Gedins förlag.