Köp

Susan

Utdrag ur
"Varförför stanna kvar?"




Bestulen

Jag känner mig bestulen, rånad. Bestulen på min kvinnlighet, rånad på det som skulle varit den bästa tiden i mitt liv. HAN stal den, han kränkte mig i mitt innersta, sårade mig och gjorde mig rädd för mig själv. Osäker på om jag någonsin skulle våga försöka på nytt igen. Rädd i umgänget med andra, både män, främst män men även kvinnor...

”Tänk vad ensam du skulle vara utan mig. Ingen skulle ens vilja komma i din närhet om det inte var för mig!” Orden bränner och ekar i mitt minne och för inte så länge sedan verkade det också förbli sanning, ännu skrämmer de orden mig, ännu har de makten kvar. Ännu förmår de såra mig...

Rädd för allt som hör till en relation, kommer JAG att kunna tillfredsställa, bli tillfredsställd, vill inte göra någon besviken. Vill känna att jag duger...

Att jag kan bli älskad och omtyckt för den jag är och att det finns någon som är beredd att ge mig en ny chans, med barn och allt. Känna att det jag har kvar att ge räcker till, och att någon skulle vilja ge mig den chansen, på samma gång skrämmer det livet ur mig att ens tänka tanken att försöka...

Vill inte höra att jag inget duger till. Vem vill det förresten? Finns det någon som vill få det kastat i ansiktet att man INGET duger till och som så fort tillfälle ges skulle riskera att få det inslaget som för att ge mer tryck bakom orden? Nej, jag tvivlar på det. Även om det är en verklighet för allt för många idag. Jag vet för det var en verklighet för mig...

i mer än fyra år...

Ständigt få höra allt jag inte kunde, och även om det mesta var rena lögner sitter ändå taggarna kvar... Han bestal mig på allt som borde varit vackert i livet, och alla känslor drog han genom smutsen, gjorde mig rädd att tänka, känna och drömma...

Allt krossades under oömma händers förtryck. Ord som sårat, grymma, hårda, kränkande, svidande...

De positiva ord jag hörde var lätta att räkna. Kränkande handlingar brännmärkte mig i min samvaro med medmänniskorna... Misstro mot allt och alla präglar mina dagar. Hans ord väger tungt... Tänk vad handlingar och ord kan göra, ord sagda i mening att såra kan gro och växa till, skapar förtvivlan och mörker för den som hör, när ord och gärningar sagda att uppmuntra sprider ljus och värme...

Svårt att återerövra min kvinnlighet, mitt självförtroende, både vad det gäller som människa och som kvinna och mor. Vet inte om jag kan, om jag förmår att uppbringa den styrka som det krävs att åter bli den jag en gång var. Känner mig svag och otillräcklig. Rädsla har en förlamande kraft som kväver mig...

Låser och binder fast mig vid det förflutna, det jag kämpar för att glömma. Vill få frimodigheten tillbaka, bli den jag var. Jag vill leva utan fruktan för morgondagen, vill inte leva i ensamhet, men vill heller inte känna att jag genom min otillräcklighet sviker någon, vill inte se besvikna blickar, vill känna mig älskad och uppskattad, vill känna en öm hands beröring förr än en knytnäve rakt i ansiktet, vill inte tro att det är att begära för mycket. Jag vill få min framtid tillbaka och tron på den...

Få en möjlighet att visa vad jag kan och vem jag är... Att det finns något kvar att ge, men för att nå dit behöver jag mötas med tålamod och förståelse, respekt och omtanke, ömhet och inte minst kärlek...

Kan jag få det och bli bemött med det så finns det inga gränser för mitt framåtskridande...

Men det är just det DU håller i din hand, det är DU som bestämmer hur långt jag kan nå, och i vilken utsträckning jag kan ”glömma” det som varit. Helt och hållet kommer det aldrig att kunna glömmas bort, men jag kommer att kunna komma en god bit på väg om bara du som medmänniska ger mig den tid och den stöttning jag behöver.

Ett litet smakprov



Tillbaka