Köp

Ulf Ulfvarsson

Utdrag ur
"I själva verket"





Gun Larssons begravning

Tiden för begravningsgudstjänsten för Gun Larsson, var utsatt till kl. 13. det var en strålande dag i slutet av maj. Solen lyste från en nästan molnfri himmel och luften utomhus var tung av dofter från hägg. I kyrkans dunkel satt redan mycket folk. Endast här och där i bänkarna fanns ännu en ledig plats och fortfarande strömmade mörkt klädda människor, diskret hållande någon kistblomma i handen, in från vapenhuset. Änkemannen Lennart Larsson, och två döttrar, tjugo och tjugofem år gamla, satt på första bänken i långskeppet till höger i kyrkan. En av döttrarna hade en ettårig pojke i famnen. Bakom Larsson satt hans svärmor och bakom henne släktingar från när och fjärran.

I koret, framför altarringen, stod en enkel ljusgrå kista smyckad med prästkragar och blåklint på locket och runt omkring kistan fanns ett antal kransar och buketter med textade band. Organisten spelade Våren av Grieg. Tonerna ljöd sprött och vemodigt i det lilla kyrkorummet. De flesta satt tysta medan deras blickar vandrade över utsmyckningarna i taket och på väggarna och någon gång till altaret med mannen på korset.

Då och då vände sig Lennart Larsson om för att viskande växla några ord med sin svärmor och också för att osökt kunna studera dem som kom in i kyrkan. På sin avlidne frus beskrivning kände han igen docenten Manne Ågren, som redan tagit plats. Han satt längst fram till vänster, klädd i en välsittande mörk kostym med den svarta slipsen fasthållen vid skjortan av en slipshållare i guld. I samma bänk såg han Hans Axelsson, sekreterare till Gun Larsson under många år och välbekant för Larsson. De flesta av Verkets chefer hade han träffat i sitt hem vid födelsedagsuppvaktningar. Professorn i köldforskning, Ivar Öberg, i bänken bakom, var bekant för honom, och han noterade Öbergs närvaro samtidigt som han begrundade Guns långvariga kamp mot köldforskningen. Såg inte Öberg lättad ut?

Larssons blick gick till Sten Lindman, professor i genusinriktad kriminalsociologi. Hans huvud skymtade mellan andra huvuden i bänken framför. Lennart Larsson funderade ett ögonblick på det hans hustru berättat om Lindmans kvinnohistorier. Lennart Larsson flyttade diskret sitt huvud för att kunna se Lindman bättre. För inte länge sedan hade Gun berättat hur hon förebrått Lindman för att ha haft en historia med någon kvinna på en konferens. Fanns det inte ett drag av tillfredsställelse över Lindmans ansikte, tillfredsställelse att Gun Larsson var död?

Ett litet smakprov



Tillbaka