Köp

István Molnár

Utdrag ur
"Pinocchio"




1. Pinocchio

“Vad gör brandmännen,
brevbärarna,
naturmålarna,
sömmerskorna och
disponenterna där
borta?“

*ur Godnattsagor



Frågor

Vilka ord ska jag säga och varför?
Varför ska jag alls säga några ord?

Vilka ord vill du höra och varför?
Varför vill du alls höra några ord?

Vad är det som fattas mig i tystnaden?
Vad är det som fattas dig i tystnaden?



Pinocchios ankomst

Jag öppnar ögonen och bländas av världens ljus.
Allting är obegripligt.
”Pinocchio!” ropar någon. ”Lever du?!”
Lever jag?
”Du lever!”
Jag lever, tänker jag.
”Du lever!”
Jag lever. Uppenbarligen. Vad det nu innebär.
Kanske att inte förstå någonting.
Jag lever.
”Pinocchio! Pinocchio! Du lever!”

Pinocchio är mitt namn.
Det är ett konstigt namn, tycker folk.
Jag vet inte varför de tycker det.
Jag vet ingenting.
Jag är av trä.

Jag ser på människorna. Betraktar dem noga. Försöker förstå.
Åtminstone någonting. Men jag hinner inte.
De skyndar iväg. De har inte tid. Tittar inte ens på mig.
Eller så gör de det. Tittar på mig.
Säger saker. Frågar saker.

Jag har lärt mig hur man gör.
”Hej!” kan de till exempel säga.
Jag svarar “Hej“.
”Hur är det?” kan de till exempel säga.
Jag svarar “Tack bra. Själv?“
Men jag förstår inte vad leken går ut på.


Och jag kan göra saker.
Gå. Springa. Hoppa. Simma. Flyta.
Speciellt flyta.
Och prata. Och skriva. Jag gör bådadera. Jag vet inte varför.
Och brinna. Jag vet att jag kan brinna.
För trä brinner.
Och då kommer jag kanske att förstå allt.
Kanske.
Kanske inte.
Jag har redan köpt tändstickor.
Gepetto blev mycket arg när han såg dem.
”Pinocchio! Vad är detta?!”
”Gepetto! Tändstickor!”
”Du får inte leka med tändstickor!”
”Varför inte?”
”Du kan ju fatta eld!”
”Jag vet. Jag är av trä. Jag kan brinna. Jag vet.”
”Ge mig tändstickorna!”
”Varför då?”
”Det är farligt!”
”Varför då?”
”Du kan ju fatta eld!”
”Jag vet.”
”Ge mig tändstickorna!”
”Varför då?”
Vi fortsatte att prata länge om att jag skulle ge honom tändstickorna.
Jag försökte förstå varför jag skulle göra det.
Sedan tog han helt enkelt tändstickorna ifrån mig.
Jag vet inte varför. Kanske för att han är starkare.


På natten väntar jag på den goda fén.
Som ska göra mig till människa.
Så att jag äntligen ska förstå meningen med allting.

Den goda fén. Eller den elaka häxan.
Det gör detsamma.
Bara hon gör mig till människa så att jag förstår meningen med allting.
Många nätter har jag väntat.
Med vidöppna ögon i mörkret.
Gepetto snarkar.
Gästerna på värdshuset mittemot skriker och sjunger.
Katter jamar. Hundar skäller.
Tills alla tystnar.
Och tuppen gal.
Jag förstår ingenting.

På dagtid låtsas jag vara människa.
Det är inte svårt.
Jag gör som alla andra.
Jag talar som alla andra.
Och numera är det bara jag som vet att jag är av trä.
De andra har glömt det. Eller lägger inte märke till det.
Eller låtsas inte om det.

Gepetto berömmer mig ofta.
Han säger att jag är duktig.
Att jag har ett bra huvud.
Trots att det är av trä.
Att jag är till stor hjälp.
Att alla tycker om mig.
Fast den gången på marknaden borde jag inte ha härmat Luigi.
För Luigi är en stygg gosse. En odåga.
Jag ska härma Viktor, Roberto och Jürgen. De är snälla.
Vad är skillnaden? frågade jag och Gepetto förklarade.
Men jag förstår fortfarande inte.
Och då kan jag lika väl härma Viktor, Roberto och Jürgen.
För då slipper jag oljudet när folk skriker åt mig.
I stället klappar de mig på huvudet. Och det gör inget.
Det är av trä.

Fortsätter jag så här, säger Gepetto, då dröjer det nog inte länge förrän fén visar sig och gör mig till människa.
Så att jag kan förstå meningen med allting.

På nätterna tycker jag mig nästan kunna förstå hur det är att längta.
Med vidöppna ögon i mörkret.
Gästerna på värdshuset.
Katter. Hundar.
Tystnaden.
Tuppen.
Men aldrig någon fé.

Jag väntar.
Jag kan vänta hur länge som helst.

Jag sitter på värdshuset på kvällarna.
Äter och dricker som alla andra.
Skriker och sjunger som alla andra.
Slåss som alla andra.
Går till torget och bränner böcker som alla andra.
Och låtsas att jag lika väl förstår som alla andra varför allting sker.
Jag väntar på att bli avslöjad en dag.
Men ingen tycks misstänka någonting.
Och jag blir allt skickligare, var dag som går.

Jag har lärt mig mycket.
Jag kan älska. Älska med kvinnor. Jag gör det ibland.
Jag vet inte varför.
Jag kan döda. Alla sorters människor. Jag gör det ibland.
Jag vet inte varför.

Jag väntar på den goda fén.
Som ska göra mig till människa.
Så att jag äntligen förstår meningen med allt.
Så att jag äntligen blir som alla andra.
Så att jag äntligen blir av med den här märkliga känslan i kroppen.
Känslan av gammalt trä. Som nästan spricker. Som nästan gör ont.

Jag längtar nästan.
Nästan som en människa.

Jag väntar.



Tillbaka