Köp


Zac O'Yeah

Utdrag ur
"Lemlästaren"



Halsbrännan förflyttas till magsäcken

Kaffet var uselt.
Prag var inte kaféernas stad.
Han var trött. I tre veckor hade han krafsat på landets smutsiga bakgårdar, grävt i invånarnas soptunnor. Det var ett kringflackande liv. Hans styrka låg i att han länge lyckats undgå att beröras av vad han upplevde, hörde och såg. Han kunde skriva engagerat och sedan överge.

Redan innan episoden med den arrogante servitören hade han känt sig retlig. Han hade suttit på det där kaféet med en brödbit och hett, vattnigt kaffe framför sig. Hans blodsocker hade varit lågt. Och han hade magkatarr.

”Fan, vilken jävla stad”, mumlade han.

Han kunde ha rest till vilken annan stad som helst. Valet var alltid svårt innan målet utkristalliserade sig. Han reste till Tjeckien för att han hade varit där i sin ungdom. Som utbytesstudent hade han bedårats av Prags gamla stad: Stadshusets magiska klockspel, varje timme, en man som köpslog med döden för att vinna tid. Ölhallarna, spårvagnsfärderna... Riktigt på samma sätt uppfattade han inte staden den här gången.

Att de sköna husfasaderna var inhöljda i byggväv och skrangliga ställningar fick honom att tänka på en åldrad filmskådespelares ansikte. För många ansiktslyftningar. Likt en panikslagen sköka som inte längre förmådde attrahera klienter försökte Prag dölja sig under lager av importerad makeup. De tystlåtna polska byggarbetarna rökte de billigaste tjeckiska cigaretterna och under fasadrenov

eringsprojekten växte högar med ner dreglade fimpar. Det han såg efterlämnade en tarvlig smak. Men han berördes inte.

Ända sedan han stigit ur sängen hade han känt av den lätta halsbrännan. Den hade irriterat honom och det var på kaféet som halsbrännan förflyttade sig till magsäcken. Och ovanpå allt var det den arrogante servitören, en äldre man med buskiga ögonbryn. Över armen bar gubben en lortig trasa.

Hans tålamod var på upphällningen, han höll upp den tomma koppen.

”Zavreno”, svarade servitören kort och buttert, böjde sig ner med en dunst av svett och började torka av bordet. ”Pardon?” sa han utan kunna dölja att han kände sig förolämpad. ”Zavreno. Jdi pryc.”

Servitören betedde sig ohyfsat. Han reste sig upp, stod tyst en stund och iakttog servitören.

”Jävel”, grymtade han på svenska. Han slängde irriterat en sedel på bordet.

Ilsken gick han ut på gatan där luften var kall och solen höljd i mörk smog. Från Zonals entré vandrade han håglöst nerför Karlovagatan. Han huttrade i skuggan av husen och svepte rocken tätare om sig. Han var febrig. Den rödbruna byggnaden framför honom fick honom att sänka blicken. Han mådde inte bra. Kanske skulle han uppsöka apoteket.

Ofta hade han begått oförlåtliga synder mot allt som han i sin ungdom hållit för heligt. Människor han mött hade slaktats i de fällor han gillrade och han kände en gudomlig makt över att alltid kunna vrida och vränga verkligheten, förakta självaste sanningen. Han kunde se det så mycket tydligare när han blev äldre och seglades om av unga hungriga journalister. Europa var inte längre hans slagfält.

spännande fortsättning följer.

Tillbaka