Köp

Lars Holger Holm

Utdrag ur
"Krogvinter"





1. KROGVINTERN

Två män gick Skeppsbron fram. Det var en natt i mitten av oktober år 1985, egentligen för tidigt på hösten för den första riktiga köldknäppen, men den kom då, tjutande som en polissiren nerför Katarinaberget och Slussen. Det var som om ett stort schakt öppnat sig mot Svalbard, som om ett svärd i härdat stål långsamt trängt in i kroppen, som om någon blåst två ton nubb i ansiktet på de gående och därefter sandblästrat ojämnheterna.

- Du, jag tror visst krogvintern har börjat!
- Vasaru?
- Åh, fy satan!

Han som sagt vasaru nickade. Han hade förstått dessa ord om de så yttrats under en värmebölja i juli. Han visste att vintern aldrig på allvar lämnar Polarstation Zebra svarar ej. Han visste hur det var att hacka tänderna på midsommarafton, sitta i yllekofta och stickade vantar under de så kallat fina augustikvällarna, då man fick blåsa bort rimfrosten på snapsglasen.

Han visste hur det var att fastna med tungan på kräftorna och få brännsårsliknande sår i munnen för att de var kallare än snapsen som aldrig behövde komma i närheten av frysfacket för att uppnå idealisk temperatur och inse att det, just det man då upplevde var sommaren, den glädjerika sköna som aldrig fick sägas ett ont ord om, för den var ju så fantastisk! Säkert var det så att hela EU, detta hot mot svensk ekonomi, svenska seder och svenskt inofficiellt världssamvetesrekord, förberedde en invasion för att ta ifrån oss rätten till turkiska bergskräftor och våra stickade tröjor till skydd mot myggen, som bet överallt där de kunde komma åt, gärna och helst på de oskyddade anklarna. Inte ens på de trendiga inneanstalterna, där folk likaledes satt och huttrade fastän värmeslingor försökte skapa illusionen av ett tempererat klimat, gick man fri. När sedan det man kallade vintern verkligen kom, var det alltså minst av allt någon sensation, bekräftelsen snarast på att solen dragit för gott och lämnat en kvar med ett obestämt antal, absolut likformigt grå månader, som inte kunde särskiljas på annat sätt än genom namnen på sina helgdagar. Men inte ens där var det säkert att merparten av befolkningen fattade mer än att de hade några dagars legitim ledighet från jobbet och måste se till att hinna gå på bolaget, eftersom det enda verkligt säkra tecknet på att det var helgdagskväll i timmerkojan, var att den butik som möjligtvis ännu kunde tillhandahålla några ögonblicks verklighetsflykt, var stängd. Således lät myndigheterna allmänheten förstå att också ledigheten borde tillbringas i nykter vanmakt.

Så snart ungarna var nerstökade, kurade föräldrarna ihop sig i soffhörnet med lösgodis, köpt kilovis till hektopris, eftersom de cigaretter man vågade röka var så svaga att det knappt lönade sig att tända dem, och alkoholen reserverad för ett festligt tillfälle, kurade ihop sig alltså av leda och av brist på samtalsämnen för att förvandla sina ansikten till härjade speglar av TV:n och videon, allt efter tycke och smak, lakrits eller sega råttor, med chips och dipp och dopp och snopp, western, action, romantik, frågeprogram, nyheter, disco, allt i en enda röra, samtidigt som någon varslade om risken för hjärtinfarkt innan femtio. Det fick dem, inte att fråga sig hur man eventuellt skulle få ut mer av livet medan det varade, utan bara att köpa lättmargarin istället för smör.

Så drömdes det, bortanför alla ord och vardagligheter, om nästa års semester, det andningshål som i efterhand återtagit sin lögnaktiga idyll och tedde sig som ett löfte på nytt, en månad juli någonstans i änden av en lång tunnel, som ingen ens med säkerhet visste om den hade något slut men som av hoppet, den sista lilla olyckan kravlande på insidan av Pandoras ask, dikterades så här: sedan man väl klarat av jul och nyår, gick det ju redan mot ljusare tider.

De två män som gick Skeppsbron fram kunde emellertid näppeligen kosta på sig sådana oskyldiga drömmar. För det första hade de i Svenssons termer ledigt jämt. Deras illusion var av annat slag. Hemma hos dem låg ingen liten varm sambo i IKEAsängen EMIR och väntade med månadens bok under sänglampan SÖMN.

Hemma hos dem fanns varken barnaskrik eller dito skratt, ingen snuva och ingen kolik heller för den delen, inga ofrivilliga vaknätter och inga stunder av ofrivillig lättnad. Där stod möjligtvis disken kvar i travar med pizzaresterna som stötdämpare mellan tallrikarna. Där låg arbetet - eller vad man nu ska kalla deras tvivelaktiga förehavanden - som skulle ha utförts idag, men som olyckligtvis fick anstå, eftersom gamle vännen Gustav ÅGREN kommit objuden och sagt att allt: ALLT, från serveringspersonalens känslolösa och automatiserade ”Hej ...”, via Expressens ”Så älskar Sveriges kvinnor”, till mängden av vattnigt blå eller matt gråa, vidunderligt tomma ögon och vaxartade masker och ”skaruhanåmerinnanvistänger”, påmint dem om att de, som vanligt, stannat ute alldeles för sent och genom rusets inverkan ryckts med av den outgrundliga och likväl grundfalska förhoppningen, vilken besjälade dem på samma sätt som så många andra, nämligen, att någonting, någon gång måste hända.



Tillbaka