Köp

Linda Hultquist


Kapitel 2 från
Januariblod


I en källare på Solrosvägen 38 satt en ensam man och funderade. Det luktade unket, lite mögelaktigt. Det enda han hade på sig var kalsonger och brynja.

De var lite solkiga och luktade svagt av svett.
En gång hade han varit vältränad och muskulös. Nu hade han både ölmage och flint, svarade liksom upp till gubbidealet. Det lilla hår han hade kvar var grått och för det mesta flottigt. De senaste femton åren hade kvällarna nästan uteslutande bestått av tevetitttande och goda middagar. Träningar och matcher med grabbarna hade han fått säga adjöss och goodbye till ganska snabbt efter att de gift sig. Gunnel hade alltid avskytt sport. Hon kunde inte förstå vitsen med det, tyckte mest att det var fånigt.

Han hade inte saknat det så mycket till en början. Då hade de varit nyförälskade och han hade varit beredd att göra allt för henne. Senare hade han inom sig ofta anklagat henne.

Det hade varit hennes fel att han nu hade större ölmage för varje badsäsong som gick. Det hade varit hennes fel att han inte längre hade sina gamla vänner kvar. Det hade också varit hennes fel att de tillbringat den mesta tiden ensamma. De hade knappast något umgänge alls. Han hade alltid tyckt att det var hennes fel.

Det och det faktum att hon aldrig velat ha några barn.
Ville inte bli bunden.
Han hade vetat det redan från början, men trott att det skulle ändra sig med tiden. Den tiden hade aldrig kommit.

Nu kände han lite dåligt samvete över de tankar han haft. Dåligt samvete blandat med ren och skär ilska.

Ilska över den förbannade ensamheten.

Samvete eftersom Gunnel trots allt alltid funnits där. Hon hade tagit hand om honom på ett moderligt sätt dock med järnvilja och mycket egoism. Han satt i sin favoritfåtölj av brun manchester, en relik från sjuttiotalet. I handen höll han en folköl, den tredje den här kvällen. TV:n stod på fast han brydde sig inte om den. Det var någon fånig dansbandstävling och Loket var programledare.

Han hatade den där fete gubben. Hatade.
Han hatade förresten alla. Speciellt de som alltid såg så jävla lyckliga ut. Hur orkade de bara? Det som var kvar på tallriken lät han ligga. På sista tiden hade det blivit väl mycket micromat. Det stod honom upp i halsen. När Gunnel levde hade han varit bortskämd, utan att veta om eller förstå det. Eftersom de inte hade några barn så hade hon alltid passat upp honom. Nu begrep han fan inte ens hur han skulle starta tvättmaskinen. Hur jävla tafatt kunde man bli? Han hade köpt nya underkläder istället, det kändes enklare.
Vad det kostade brydde han sig inte om.


Pengar hade aldrig varit ett problem. Ensamheten var värre än han hade kunnat föreställa sig.

Att inte ha någon som mötte när man kom hem från jobbet. Ingen som brydde sig om man kom hem överhuvudtaget. Möjligtvis grannarna. Den första tiden efter Gunnels död var de så väldigt trevliga och kom med mat och allt möjligt. Nu var det precis som om han inte existerade längre. Ingen orkade väl bry sig. De orkade möjligtvis hälsa när de såg honom.

Till och med hans syster i Umeå hade slutat ringa varje lördagsmorgon som hon hade brukat. Folk hade väl tröttnat på hans deppiga attityd. Just nu kändes det som att han sket i vilket. Allt kändes som en grå massa.

Snart var det jul, första julen utan Gunnel.

Tanken på att bara ha Arne Weise som sällskap på julafton fick honom att rysa. Visserligen var han bjuden till Umeå men han hade inte ens övervägt att åka. Systerns stökiga glada familj skulle bara bli för mycket. Förresten så kom han inte överens med hennes man heller. En tystlåten typ som bara pratade om fiske hela tiden. Vem skulle han prata med och vad hade han att säga? Nej, det enklaste var att stanna hemma och slippa låtsas vara trevlig även om det inte heller verkade särskilt muntert. Det kändes som att alla andra var så jävla lyckliga och bekymmerslösa.

Livet kunde vara så orättvist. Han hade väl alltid varit en plikttrogen och laglydig stackars arbetare och skattebetalare.

Vad hade han haft för det... ingenting.

Jävla skit!

Två timmar senare kunde man höra snarkande ljud från fåtöljen. I rutan syntes nu någon blonderad tjej som läste nyheterna. Hade han sett det så hade han förbannat hennes lyckliga leende.

Ett litet smakprov



Tillbaka