Svante Hoogland

Första kapitlet ur
Mosebackemysteriet

Mosebackemysteriet

1. På terrassen

Liksom dagen innan, satt Kalle Karlsson uppe på Mosebacke Torg och funderade. Den vita statyn med springbrunnen var lika skinande alabastervit som vanligt och Silverpilens späda krona vajade makligt i vinden som den hade för vana. Den orangea vespan stod, liksom föregående dag, parkerad på precis samma ställe – i torgets västra hörn. Dess ägare var en av de anställda vid serveringen, det s.k. Etablissementet. Men just den här dagen såg Kalle Karlsson inte till några tyska tågluffare, som sörplade yoghurt uppe på parkbänkarna och solade sina bara, tjocka lår. Ty det var ingen sol den här dagen, inte det minsta. Det var en höstmulen Augustidag och det var frågan om inte rent av en regnskur var att vänta. De enda närvarande på scenen, förutom han själv, var ett par luggslitna individer, tillhörande A-laget. De satt och pokulerade om gamla kompisars öden och äventyr.
- Å haru hört det där om Janne, sjöbusen?
– Nä., vicken Janne menaru förresten - han i förtisjuan?
– Just densamme. Jo du, den grabben har vatt me om både de ena å de annra, ska ja säja dej. Lyssna nu skaru få höra...

Efter att så pass lång tid förflutit att han började känna sig rastlös, gick Kalle uppför trappan till terrassen. Han passerade alltså under den magnifika portalen – ett slags Triumfbågen i miniatyr.

På terrassen satt prydliga lunchgäster med kupongluncher – dagens rätt med lättöl eller vatten – i lojt samspråk om väder och vind och kanske lite skvaller om den karltokiga Stina i växeln. En och annan turist gick pliktskyldigast fram till stängslet och ägnade utsikten sitt förströdda intresse: Stockholms stad och utloppet till den inre Skärgården bredde ut sig inunder dem i all sin glans. Någon sa – Gud vad det är vackert! Men herr Karlsson, som hade sett allt detta så många gånger förr, satt bara stum på en bänk en bit därifrån och riktade blicken uppåt. Han lät sina tankar på sig själv och livet följa med de drivande molnen. Inte minst kontemplerade han det faktum att han om en knapp timme åter skulle vara på sitt arbete. Detta faktum gjorde honom en aning betryckt. Han hade det ju bra här, sa han sig. Ensam visserligen men – ja bra! Men vad skulle han väl göra. Han, som alla andra, var ju tvungen att göra något. Mat och hyra betalade sig ju inte av sig själva! Han reste sig, en aning tung i kroppen, gick mellan borden med pickande sparvar, vände sig om för en sista blick på de upptornade, grå molnen, lät den glida nerför kyrktornens ärgiga spiror och för ett tag försvinna in i trafikkarusellens hektiska kittel.
Han gick vidare och svarade inte ens alkisen, som satt och mumlade och vinkade inbjudande med sin ljumma öl.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Herr Karlsson var döpt till Sture men föredrog det mer lättsamma Kalle och så var han känd av de flesta. Kalle arbetade på Videoslussen, en relativt nyetablerad firma, belägen just där Hornsgatspuckeln planar ut på sin väg ner mot Slusskarusellen. Han hade jobbat där i fem år nu och trivdes hyfsat. För fem år sedan hade han skiljt sig från Eva-Britt, tappat självförtroendet och känt sig ensam och nere. Många av de gamla vännerna hade svikit och han hade måst släppa det gamla jobbet efter en tids superier och krogspring.
Lyckligtvis hade han smält fint in i det unga entusiastiska gänget på Videoslussen. Jobbet var ganska enkelt – kanske för enkelt för Kalles lätt sofistikerade smak. Det hade inte krävts mer än ett par veckor för att bli fullärd och behärska rutinerna med sömngångaraktig säkerhet.

Den nystartade lilla firman sysslade naturligtvis med videouthyrning, d v s uthyrning av förinspelade långfilmer på videokassett, som kunderna spelade upp i sina videoapparater. Somliga kunde hyra ända upp till tio filmer åt gången, hade Kalle noterat. - När hade folk tid att glo på alla dom där filmatiserade intrigerna, brukade han ibland fråga sig när han gick och småstädade i hyllorna och ställen. Vem reparerade i så fall de alltid lika trasiga bilarna och klippte gräset på de vildvuxna villatomterna? Och när seglade de ut i sina svindyra segelbåtar eller begick en gammal hederlig campingsemester, frågade han sig dystert. Men detta var väl utveckling, tidens gång och allt sånt där. Han hade för all del sett att även den gamla lanthandeln ute på hans so mmarställe hade börjat hyra ut filmer och s.k. videobox, till den som ännu saknade videospelare på landet, ute till havs eller i husvagnen och tältet.
Nå man kunde alltid ironisera och göra sig lustig. Men faktum var att denna nya trend, denna nya elektroniska leksak höll honom, Kalle, på fötter - ja inte bara honom, förresten. Branschen sysselsatte, efter vad han läst, en massa människor i produktions- och distributionsleden. Och en kassettskatt gav även klirr i statskassan. Så varför klaga? Ändå längtade han ibland tillbaka till jungfruliga tider, då man satt stilla och spelade kort i kvällsskymningen eller ivrigt vände blad i den milt dammdoftande äventyrsromanen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

På väg tillbaks från terrassen, tittade Kalle som hastigast på Carl Eldhs lilla Strindbergsbyst.
– Nej det var konstigt! Den var ju inte där!
Tydligen var den inne för renovering, så här i slutet av sommaren. Kanske behövde putsas upp en smula. Nedanför sockeln, på vilken bysten alltså brukade stå , fann hann en liten metallplatta med inristade bokstäver.

– Märkligt, tyckte Kalle. Han såg sig hastigt omkring och stoppade därpå raskt ned plattan i jackfickan. Var det månne makterna, som i Strindbergs frånvaro, hade utvalt honom till att spela med i deras spel? Var det i så fall fråga om tragedi eller komedi, tänkte han och gick visslande nedför Urvädersgränd: ”Fem trappor upp i Urvädersgränd. Där har jag bott och där bor jag än. Häll i brännvin, häll i brännvin i dag du!” Han vek åt höger nedför den starkt sluttande Götgatsbacken.
Nog var han lite hungrig alltid. Det kurrade i magen. Han blev medveten om att det var mycket länge sedan han åt franskbröd med marmelad och drack Earlens te därhemma i köket, som tyvärr låg långt ifrån Urvädersgränd. Rejält hungrig var han. Men ekonomin tillät inga utsvävningar på det ockulta café Pan eller det mer rustika Pappagallo – brutna servetter, vita dukar, painrichbitar i en korg på bordet och en evinnerlig väntan på att få beställa. Det hanns inte med nu. Det fick som vanligt bli en sallad eller yoghurt i lunchrummet på jobbet. Nu var det bråttom för om en kvart skulle han lösa av Bettan i affären.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Bettan rapporterade flinkt om dagens händelser. Det var inte så mycket. Videon hade förlorat något av nyhetens behag, verkade det. Nu var det ju sommarstiltje också. Svensson hade trots allt annat att pyssla med än att låta sig filmunderhållas. Man var på landet och donade i rabatterna eller ute på sjön och lade långrev och nät eller nöjesseglade bara. Skönt, tyckte Kalle att dom vilade sina sinnen från flimrande videoskval en tid. Skönt – men kanske inte så bra för Videoslussens affärer. Det tycktes också som om sommarhorderna av videovana utlandsturister inte hade hittat hit till Söder. Förmodligen frekventerade de hellre affärerna inne i centrum, nära de stora varuhusen med sitt större utbud av nyttigheter och nöjen.
Dagen förflöt i rutinens vältrampade fåror. Det var nästan så att Kalle hade välkomnat ett litet rånförsök i händelselösheten.
De minderåriga kom med sina yviga svarta eller morotsröda kalufser, spinkiga armar och dinglande örhängen. De ville som vanligt hyra det senaste inom skräck- och våldsgenren. Kunde dom bara uppvisa giltigt åldersleg – det gick bra med någon förälders intyg också, hade man inte rätt att neka dom. Så var det familjerna som hyrde familjefilmer, äventyr och romantiska komedier och något tecknat till barnen. Och det var de porrintresserade, som var av alla sorter även om de kulmagade och tunnhåriga affärsmännen övervägde i antal.

Dagen segade sig på. Kalle rullade upp markisen och låste efter att han överlämnat dagskassan till chefen, den orubblige Urban Flink, som dröjde sig kvar inne på kontoret. Han skulle räkna igenom dagskassan än en gång, innan han stoppade den i serviceboxen runt hörnet.
Urban hade sett lite bekymrad ut den sista tiden, tyckte Kalle. Det går kanske sämre för oss än han vill låtsas om. Eller också är det något annat som bekymrar honom – den där personliga biten som kan sätta krokben för även de stabilaste av människor.

Det är kvällssol över Strömmen. Bilarna fräser iväg med lyckliga tjut på Skeppsbrons autostrada. Framme vid Kungsträdgårdsfontänen – den med den stora bassängen – har kvällsflanörerna samlats. Dom står och hänger, pratar, kollar in bekanta, vänner och fiender – och kanske precis den där människan som ödet valt ut åt en. Herr Karlsson ser inte detta. Han har gått under jorden och sitter på ett någorlunda helt tunnelbanesäte, hopplappat efter flerfaldiga knivskärningar. Han sitter med kvällstidningen framför sig utan att läsa i den. Han vill bara gömma sig en stund och fundera på dagens; gömma sig undan en stund för alla människors forskande blickar.

Första kapitlet ur ”Mosebackemysteriet”

 

Köp

NED   UPP