Ulf Ulfvarson

ur
Mommas guld

Mommas guld

Ngapoi, Turkana

Piloterna i den hovrande chinookhelikoptern spejade genom förarhyttens många fönster på området under dem. Ingen människa syntes till. Spadar, hackor, rep och hinkar låg kastade huller om buller mellan ett antal schakt. En bit från hålen stod några traditionella hyddor och ett par brädskjul. En primitiv spis var uppmurad utanför skjulen och bredvid den låg kokkärl utspridda.

I ett moln av damm sjönk maskinen tills hjulparen fjädrade ner samtidigt som tjuten från de båda motorerna avtog och gick över i ett dovt mullrande innan de stannade. Ministern för försvaret, den respekterade Tom Mbogo, såg ut att ha kommit direkt från kontoret. Han var klädd i mörk kostym och vit skjorta. Den gula sidenslipsen harmonierade utsökt med den mörkbruna hyn och de mörka ögonen. Han klev värdigt, med rak rygg, långsamma rörelser och högburet huvud de få stegen på landningstrappan, ut bland grästuvorna och såg sig omkring. Den kala hjässan, inramad av grått krulligt hår, blänkte i solljuset.
– Vi ska fylla igen gruvhålen, sa han till sin adjutant. Så att det inte händer olyckor.
Sedan var det det där, som hon skulle visa oss.
Han vände sig om. På trappan, på väg ut från helikoptern, stod Leah Wanjiku. Hon såg först sammanbiten ut, men tvingade sig att le med sitt breda, runda ansikte så att skrattgroparna i de mörkbruna kinderna djupnade. Hon var klädd i kofta och hade en grönbrokig kanga runt höfterna. Den unge afrikanen, som klivit ner på marken före henne, sträckte förekommande handen till henne. Hon gav honom en blinkning, tog ett finger mellan sin tumme och sitt pekfinger och hoppade ner på marken med ett litet rop.
Sist ut ur maskinen steg en äldre man från trakten med spänstiga steg. Ett långt liv i och utanför de enkla palmhyddorna på Turkanaslätten hade garvat hans mörka hy. Med bekymrad min och trött blick i de djupt liggande ögonen tittade han sig omkring, som om han letade efter någon.

Helikopterns båda propellrarna stannade och det blev vindstilla. Det enda som bröt tystnaden var knäppningar i maskinens kamoflagemålade skrov.
I området fanns ett antal schakt på oregelbundna avstånd, grävda utan någon synbar plan. De lösa kanterna var nödtorftigt säkrade med stockar lagda i fyrkant. Ur några schakt stack primitiva stegar upp, tillverkad av stammar och grenar, sammanflätade med bast. Här och var låg högar av sand och grus. Minister Mbogo böjde sig ner och tog upp en handfull, som han synade och sedan sträckte mot adjutanten.

– Är det verkligen guld i det här?
– Dom påstår att guldkornen är för små för att man ska se dom så här, Sir. Och det är inte alltid rent guld heller.
Ministern kastade malmsanden på marken och borstade av händerna. Han gick fram till ett schakt, ställde sig med skospetsen på stocken när en sten lossnade och störtade ner till botten med ett rasslande ljud, som fick de andra att hoppa till och vända sig i hans riktning, som om de var rädda att något skulle hända. Han gick vidare och kom till ett ställe där gräset var borta och marken var ojämn. När han tog ett steg ut sjönk foten till anklarna i den lösa jorden.
– Leah Wanjiku, ropade han till kvinnan i den grönbrokiga kangan. Vill du vara snäll att komma hit.
Solen brände från en molnfri himmel. En fläkt med fräna lukter från Turkanasjön drog över kullarna och rörde helikopterns slokande propellerblad. Hon gick långsamt mot honom med gungande höfter. Efter henne kom den gamle ortsbon hack i häl.
– Minns du om det varit ett gruvschakt här? frågade han.
Hon tittade länge utan att säga något. Plötsligt satte hon händerna framför ögonen och började jämra sig högljutt.
– Sluta med det där, avbröt ministern.
– Vi hörde skriken, ropade hon bakom kupade händer. Men dom vräkte bara ner mer och mer sand.
Axlarna skakade som av tyst gråt. Alla tittade mållösa på henne. Den gamle mannen gick fram till henne och tog henne försiktigt i axeln.
– Vilka var det?
– Släpp mig, skrek hon. Barn från trakten bara, kved hon och vaggade med kroppen.
– Men vad hette dom?
– Hur ska jag kunna veta? Jag lyssnade inte till deras pladder. Jag vet inte ens vad dom talade för språk.
Den gamle stod på sig.
– Du måste väl veta hur dom såg ut.
– Dom där ser ju likadana ut allihopa.
– Var det en som saknade ett par fingrar?
Hon tog händerna från ansiktet och glodde på honom med tårlös blick.
– Det var ett jävla tjatande, sa hon.
Han mötte hennes blick utan att röra en min.
– Det kanske fanns en krympling bland dom, tillade hon. Jag tror faktiskt det.
– Han var ingen krympling, sa den gamle med förtrytelse. En krokodil tog fingrarna.

Inledningen av ”Mommas guld”

 

Köp

NED   UPP