Köp

Mats Laurin


Utdrag ur
"Vid brädden av
den dunkla våg"


I. Till flydda tider återgår.

Det är förskräckligt vad finlandsbåtarna är stora nuförtiden. Man känner ju inte att man är till sjöss. Och inte orkar man längre äta smörgåsbordet heller, inte så att det motiverar priset i alla fall.

Det var annat att åka med Oihonna och Ariadne, och vad de hette. Det var fina båtar, bara ett par hundra hyttpassagerare, och plysch och läder och ädelträ överallt. De rörde sig i sjön som riktiga båtar skall, ganska mycket i grov sjö, förstås.

Det var alltid litet av ett lotteri att köpa biljetten till smörgåsbordet. Skulle man hinna få mycket i sig, eller ens få behålla det man ätit?

Det var en sport att klara av det fast det gungade, och något man kunde imponera på andra med.

Oihonna gick ju ända till 1960, så vi är ju ännu många på vår jord som åkt med henne. Men om det fanns en förening för hennes gamla passagerare skulle det kanske snart vara min tur att bli dess ålderman.

Det är i alla fall många år sedan jag läste att Raisa hade dött, men hon var ju också äldre än jag.

* * * *


Det här skulle bli en seg förmiddag. Håglöst sträckte jag mig efter nästa tidning i högen, det var Vossische Zeitung. Men en lätt suck började jag stava mig igenom de finstilta raderna i frakturstil. Varför i h-e kan de inte skriva som folk, undrade jag, som jag gjorde varje dag.

”Långt ner under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnas pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på Strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina fötter var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade, och han lyfte sin knutna hand, som om han velat utmana den stackars staden eller hota den.”

Precis så, som Arvid Falk i Röda rummet, hade jag känt mig när jag gick till jobbet en timme tidigare. Nu var känslan helt bortblåst, allt var tristare vardagsrutin än någonsin, litet tristare än jag stod ut med just nu.

Mitt arbetsrum på Byrån var litet och mörkt och vette mot gården. Jag kunde se en liten flik blå himmel ovanför hustaken, men jag hade ingen glädje av den tidiga aprildagen som hade varit så strålande när jag gick hit på morgonen. Jo, genom fönstret som stod litet på glänt hörde jag faktiskt en koltrast sjunga på den dystra gården.

För att muntra upp mig försökte jag åter tänka på att jag skulle flytta in i en egen lägenhet vid nästa månadsskifte. Visserligen bara en etta med litet kök i ett nybyggt hus på Sveavägen 53, i kvarteret Stormkransen strax norr om Adolf Fredriks kyrka.. Den hade jag fått genom kontakter, hur annars. Visserligen var det avsides och långt från allting, men herregud, en egen lägenhet. Ajöss med fru Olsson och det visserligen ganska rymliga men murriga, mörka och trista rum jag hyrde av henne på Skeppargatan.

Jag tvingade mig att fortsätta i Vossische Zeitung. I Berlin hade det nu blivit så lugnt att man börjat ta bort avspärrningarna i innerstaden. Men fortfarande stod kanoner och kulsprutor utplacerade på strategiska platser. I Magdeburg var det gatustrider mellan regeringstrupper och spartakister, och i Ruhr var det fortfarande oroligt och mycket strejker. I München socialiserade den nu rent diktatoriska kom-munistdominerade rådsregeringen allting, allt vad den hann. Fast inte storgodsen, det gick inte bondeförbundet med på, och kommunisterna ansåg sig fortfarande behöva deras stöd. Men det väntades att de skulle ta över makten helt vilken dag som helst.

Kanske inte så konstigt att rådsregeringen hade bråttom. Regeringstrupperna och frikårerna hade pacificerat Berlin och de nordtyska storstäderna, nu var det Magdeburg, och det var inte så svårt att att gissa att München stod på tur sedan. Och de bayerska bönderna blockerade redan livsmedelstillförseln till staden.

Arma land. Nog hade man tyckt illa om deras stöddighet många gånger, både under och före kriget.Jag kunde fortfarande bli arg när jag tänkte på hur hotfullt och direkt provocerande deras jagare hade uppträtt ibland när vi eskorterade handelsfartyg från ententeländerna runt Falsterbo rev...

Ett litet smakprov



Tillbaka