Tomas Ahlbeck

Utdrag ur
Döden i havsbandet

Döden i havsbandet

Kapitel ett

”Heter du Amandus, säger du?”
”Amadeus. Amadeus Nordin.”
”Vilket larvigt namn. Det låter som en hund eller nåt.”

Amadeus suckade inombords.
Norrland hade naturligtvis sin charm, och här ute vid kusten så var det fortfarande väldigt mycket Lubbe Nordström över bygden. Ibland verkade det som om tiden om inte stått stilla så i alla fall lunkat fram i ett mycket lugnare tempo än tiden gjort på andra ställen. Fabriken var stängd men mentaliteten var kvar. Och nu hade han alltså tydligen hamnat vid ett bord hos byns original. Hur skulle han ta sig ur det här då?

”Och du vill att jag ska berätta om morden?”
”Vilka mord?”
”På ön så klart.”
”Vilken ö?”
”Vill du inte höra om morden på ön? Varför sätter du dej vid mitt bord då?”
”Förlåt. Jag visste inte att det var ditt stambord. Jag har inte varit på det här stället förut.”
”Nä, det vet jag nog. Annars skulle jag väl ha kännt igen dig. Jag har suttit här vareviga kväll sen i september, alltid vid det här bordet.”
”Ja, ursäkta. Jag menade inte att tränga mig på.”
”Det är ålrajt, bara du bjuder på en bärs så.”

Amadeus reste sig och tog sin ölsejdel.

Vart han än tittade verkade det vara fullspikat. Lördagkväll, klart att hela bygden skulle ramla in just här och just i kväll. Inte verkade det vara särskilt noga med åldersgränsen heller. De där småbrudarna vid bardisken kan inte ha varit mer än typ 14 - 15 år. De hade i alla fall lagt på sig makeup på det sätt som femtonåriga landsortstjejer ibland gjorde för att se äldre ut - men som sällan lurade någon annan än mindre nogräknade bartenders. En variant på siouxernas anfallsmålning vid Little Big Horn, bara lite mer färg. Han såg sig om än en gång, suckade och fann att han skulle vara tvungen att stå upp och dricka i kväll. Antingen det eller sitta hos originalet.

”Sätt dej du ner, ”Sa gubben.
”Det är klart att jag ska berätta om du nu så gärna vill. Men då får du först bjuda på en stor stark.”

Han var väl egentligen måttligt intresserad av att höra på en massa gamla skrönor hela kvällen, men alternativet var att stå upp hela kvällen eller svepa pilsnern och gå hem, så han ställde ner sitt glas och gick fram till baren för att beställa en runda till.

Det var kö och ingen chans att tränga sig fram till disken. En av de lokala småtjejerna blinkade ogenerat med sina lösögonfransar och plutade med munnen. Med ena armen klängde hon fast vid en finnig men långväxt sak i svart skinnpaj som stod i kön och väntade på sin beställning. Den finnige vände sig om för att se vad som tilldrog sig hennes intresse.
”Ööhh, du ska ge jävlen i att stöta på min brutta, jävla stassbo. Passa dej så du inte åker på en jävla smäll.”

Amadeus försökte förklara för honom att han inte var det minsta intresserad av flickvännen, men det gjorde inte saken bättre... alls.

”Jasså, våra brudar duger inte åt dej? Inte fina nog förståss. För mycke lantisar för en stassbo som du. Egentligen skulle du ha en jävla smäll. Kom Synnöve, och ge faan i att glo på han så förbannat!”
Den finnige drog med sig flickan med Pocahontas-sminkningen mot ett bord där tydligen resten av samhällets motorburna ungdom residerade. Han sa någonting till dem, de tittade åt Amadeus håll och garvade rått. Säkert hade han sagt något vackert om de där förbannade stassborna.

”Så du har råkat på Storfiskarn?”, konstaterade en man intill.
”Han vill väl berätta för dig om morden förståss? Ute på ön?”
”Han nämnde någonting ditåt.”
”Det har han hållit på med hela vintern.”

Mannen bredvid stod vänd emot baren och kastade bara då och då en blick i spegeln mot den gamle vid bordet, som om han inte ville att denne skulle se att det var honom han talade om.

”Alla som brukar gå hit håller sig borta från det bordet. Bara som ett råd alltså.”
Bartendern fick nu äntligen tid.

Medan han pumpade upp ölen, väntade på att skummet skulle sjunka undan för att sedan fylla på vidare, studerade Amadeus spegelns bild av den gamle mannen. Det vill säga så mycket det gick att skymta av honom i gliporna mellan de trängande massorna.

Han såg ut att vara i 85-årsåldern, satt och krokig men robust som en tall i en spricka på kalberget. Någon ölgubbe såg han inte ut att vara. Skäggväxten täckte hela ansiktet från kindknotorna och ner, men det var bara stubb. Ungefär som om han var ovan att raka sig mer än en gång i veckan. Håret var inte heller särskilt ovårdat, säkert klippt en gång i halvåret. Skinnvästen var välanvänd men ren.

”Han har bott där ute på ön i hela sitt liv, och släkten hans före honom sedan Adams tid”, sa mannen bredvid.
”Men nu är det så ensamt där ute så här års, så han har flyttat in till servicehemmet över vintern. Där är väl inte så roligt jämt heller. När han väl hade upptäckt det här stället så vande han sig med att gå hit. Men folk tröttnar på hans prat. Fiskarna simmar vidare till andra bankar när han haft dom på kroken ett tag.”

Efter denna i hans tycke lyckade liknelse tystnade mannen och sög eftertänksamt i sig en klunk, efterlämnande en tunn skummustasch som han slickade i sig med tungspetsen. Sedan petade han i sig några jordnötter och tog en klunk till.

Bartendern räckte över de två ölen och Amadeus återvände mot gubben.

Det var medlidandet med ensamma gamla som fick honom att välja det yrke han hade, vårdbiträde i öppen vård - eller vårdare. Det, plus möjligheten att få ett jobb här i samhället på lagom avstånd från stan och ändå precis i knät på naturen. Så om det inte var någon annan som ville lyssna på den ensamme gamle så tänkte i alla fall han göra det. Lite självisk var han väl också, det var i alla fall roligare än att stå för sig själv i ett hörn en hel kväll och trycka med stämpeln utböling skriven med neon i pannan.

Gubben sa tack när Amadeus satte fram ölen till honom, men det var mest som ett erkännande att han hade sett den. Han verkade ta den som en självklarhet.

”Det var en väldans trängsel här i höstas”, sa han.
”Så vi var tvungna att slå ihop borden. Skönt att det har lugnat ner sig så man får vara i fred. Men du är inte ovälkommen.”
Han drack ur hälften av halvlitersstopet utan att sätta ner det mellan klunkarna. Sedan rapade han, klappade sig på magen och flinade.
”Husha! I kväll var jag odrucken. Varför är du så intresserad av ön då?”
”Vilken ö?”
”Den du vill jag ska berätta om.”
”Jasså den. Joo då, berätta om den du.”

Amadeus visste inte vad han gav sig in på.

Ett smakprov ur ”Döden i havsbandet”

 

Köp

NED   UPP