Köp

Bella Laritzky

Utdrag ur
"EN SALTOMORTAL
I DET BLÅ"


EN SALTOMORTAL I DET BLÅ.

Först drömde hon om steg som ekade i en kakelklädd korridor, om ljudet av vatten som forsade ur en kran. Hon hörde skrammel från kirurgiska instrument och urskiljde en frän lukt, det måste vara eter. Sedan kom förnimmelsen av smärta, ljuden från centralgatan under en trafiktopp. Vinden piskade upp gatudamm i hennes ansikte.
Hennes drömmar har alltid varit blinda.

- Goddagens.
Vendetta åkte hiss tillsammans med en av sina grannar. Han svarade inte.
- Varför hälsar ni aldrig på mig?
Grannen såg skamsen ut.
- Visst hälsar jag. Men ni hör mig inte, jag talat så tyst. Dessutom passar det sig inte, ni har ju sällskap hela tiden.
- Ni behöver inte hälsa. Det har ingen som helst betydelse.
Grannen tryckte på hissknappen.
- Ska ni ner?
- Nej, jag ska upp.

Hon var 22. Hon var inte rädd för att experimentera vare sig med sig själv eller med sitt hår.
Hennes hår reagerade inte med någon större tacksamhet, men i övrigt såg hon bra ut. Var en aning vindögd, ögonen var bruna. Hon hade vackra ben.
Från husets tak kunde man se två järnvägsstationer. Rälsen löpte i olika riktningar som ribbor i en solfjäder.
”Vad fan är han för någonting?
Någon sorts sexgalning?
Ska man kanske punktera däcken för honom?”
Grannens äckliga uppenbarelse störde hennes koncentration. Hon stod med händerna i sidorna och tittade i fjärran. Det ingick i hennes träningsprogram att först föreställa sig att hon var lätt som en fjäder, att hon hade vingar och kunde flyga upp i det blå om hon så ville. Men i stället kände hon sig som en tunna med mörkt och segt innehåll.
Hon hade lust att bara hoppa ner och sprida sig över största möjliga yta. Under inre motstånd satte hon i gång med sitt träningsprogram och började så sakteliga känna sig smidigare. Den tunga kvällssolen hängde framför henne som en sliten boxboll i stadens grumliga ångor medan hon tränade sparkar. Det kändes kvavt. Men varför måste man ha kläderna på när man tränar? Hon befann sig uppe på det högsta tornet i hela området, och dörren till vinden hade hon själv låst. Vendetta tog av sig tröjan som var nästan genomskinlig av svett och de knallröda byxorna. Hon gjorde salto på sin randiga träningsmadrass. ”Just så! Så här ska jag träna varje dag!”

Hennes tvåtimmarsprogram var slut. Som en äkta Wu Shu lärjunge ställde hon sig på knä och upprepade sitt namn hundra gånger ”med fullständig respekt för sin person”. Det var tråkigt att säga sitt namn hundra gånger. Respekten för den egna personen infann sig inte. Hon tittade på väggklottret medan hon åkte hiss ner till sin lägenhet. Det skulle föreställa förslag och önskemål. Några av dem var riktade till henne.

Hissen landade på Vendettas trappavsats. Hon blev genast utskälld av ett koppel hundar som var lika skabbiga som sin matmor, en fattig pensionär.
Nu var det dags för skyttelektionen. Hon tog fram en lågkaliberpistol, hängde bilden av en före detta älskare på väggen och satte på sig hörlurar.
“Ur lägenhet nummer 17 hörs ständigt skarpa skott och svordomar med sexuellt innehåll”, som Vendettas granne skrev i sin polisanmälan...
Hon satt framför spegeln och målade ansiktet när telefonen ringde.
- Min lilla flicka! Gå inte någonstans såhär sent på kvällen. Prata inte med någon på gatan.
- Mamma, jag går ju ingenstans. Och vad skulle man prata om med alla dessa människor?
Vendetta hängde på luren, la ett tjockt lager bronsfärgat läppstift på sina läppar och gick ut. Det var redan natt.

Ett litet smakprov ur novellsamlingen



Tillbaka