Zac O'Yeah

Utdrag ur
Allt om hat

Allt om hat



Vad i helvete... Tre eller fyra på natten skrällde telefonen, han sätter sig upp i ett delirium i det halvskumma rummet. Det ringer hur många signaler som helst. När han håller luren mot örat är det enda han hör ett bisarrt sus. Regn eller kanske en sandstorm. Bara ett meteorologiskt fenomen. Skräck. Han tänder nattlampan och börjar skriva en lista på alla sina frågor. Det blir hela 113 stycken. Han stirrar på listan, går igenom den. Fråga nummer 67 intresserar honom. Varför hatade han äldre människor när han var ung, och yngre människor så fort han själv blev äldre? Sedan återkom han till den ursprungliga frågeställningen. Fråga nummer ett.

I värsta fall har han dödat henne.

Hat är ett fenomen, inte en känsla. Det fenomenala med hat är att det kan genomsyra och förstöra ens liv, utan att man själv märker det. Hat kan gjuta en grund till varat, så att om man försöker göra sig av med sina negativa beståndsdelar hamnar man omedelbart i ett gungfly av tvivel. Resten av sitt liv skulle han till exempel undra om det var just han som dödade henne, och han skulle sprida sina bekännelser över allt vidare lyssnarskaror - det blev på något vis hans skäl till att leva. Det och missbruket som förvandlade honom till en bland hundratals a-lagare i Göteborgs parker. Eller tänk om hon dog av sig själv? Självförvållat eller så där bara... I så fall vore allt en livslögn. Det fanns så många frågor och de höll honom vaken. Ängsligheten var som en malström, för med ens han blundade börjar allt att virvla. Vad fan är det som händer? Så minns han... Han är impotent.

Och jo att allt börjar liksom alla berättelser gör, med kärlek. Och slutar som vanligt med hat. Hjärtat flimrar av adrenalin så han ligger vaken på madrassen på golvet och... Plötsligt är den där igen, skräller, skräller. Shit! tänker han och hör en röst i telefonluren: en opersonlig kvinnoröst frågar på engelska om han är beredd att betala.

Pay! Mitt i natten, i helvete heller, stönar han. Men så hör han svagt i bakgrunden en röst som om den kommer från andra sidan graven och tänker att... sedan när har mardrömmarna börjat ringa upp en? För det är hans namn rösten vädjar till. Och han som trodde att hon var borta för alltid. Men nu är hon där, avlägsen men nervös som om han är den ende. Under tiden som den där kvinnorösten som låter som om dess ägarinna lobotomerats upprepar sin fråga i allt otåligare ordalag och sekunderna tickar, hör han Emma be i bakgrunden.

Men han är döv.
Hallå? Hallå?

Dövheten är av ett sådant slag att den kommer och går. Trummandet har gjort honom lomhörd, kan man säga. Ibland, mest av psykosomatiska skäl, förvandlas lomhördheten till fullkomlig dövhet. Den opersonliga människan överröstar allt med sitt tjat om betalning och så är han nära att säga det, men med tanke på hur mycket han hatat och svurit och hur han förnedrat sig, svarar han bägge två att de kan dra åt helvete - go to hell, säger han, för att vara säker på att även den opersonliga ska ta det personligt. Resten av natten sover han oroligt och tidigt på morgonen sitter han upp käpprätt och stirrar. Emma finns bara i fantasin. Men hon är fin. På madrassen intill ligger en medelålders hippie medvetslös. Var fan är jag? Iskall svett bryter ut på hans överläpp. Det här är inte en mardröm, det är det fan inte. Hur var det nu jag blev impotent då? lyder fråga nummer 113 och han slår upp - så som han ofta tenderar att göra - ett namn i konstnärsencyklopedin som han har liggande bredvid sin madrass.

Ett smakprov ur ”Allt om hat”

 

Köp

NED   UPP