Solförmörkelsens era
Margareth Osju Arverud






Bildnovell Bildnovell
Där i det sällsamma mörkret,
långt borta från förlorade minnen
gled vi in i artärer av avlägsna galaxer
och skapade kollisioner med ljusets innersta kärna.

Mitt i den starkaste stjärnan
och med hjälp av den enorma tryckvågen som bildades
sprängde tiden sig till liv


... och vi med den.
Som varma kaskader i brännande skälvningar
skänkte vi ljusets återsken, våra bra händer.
Vi blev till två glödande kroppar av universell fruktbarhet
som injekterade livsceller av ljus i våra ännu ej fullborde
vener.
Bildnovell Bildnovell
Vi sprängde livssubstanser
och andades livets första andetag
i ett enda ögonblick.
Här viskade galaxiska vindar
i universums meteoritbeströdda skogar.
Här bildades nya gryningsstjärnor
på vintergatans isblanka hav.

Där det nyss blåste omilda stormar
och kosmiskt stoft som ven förbi.
Här visslade nu den första solen
i universums skymningsljus.
Bildnovell Bildnovell
I fjärran skymtades våra förutbestämda stigar
och väckte längtan till en annan sfär.
Vi blev till ett frö på brådisens trolska mark
på väg till att gro jordens späda blad.

Endast ett glänsande komet passerade
där vi tveksamt stod och vajade
för att ta våra första stapplande steg
till den okända världen som skulle bli vårt nya hem.
Vårt universella levnadsår blev så kort
blott åtta minuter och tjugo sekunder
i odödlighetens stolta sfär.