|
Solförmörkelsens era
Margareth Osju Arverud |
|
|
|
Där i det sällsamma mörkret, långt borta från förlorade minnen gled vi in i artärer av avlägsna galaxer och skapade kollisioner med ljusets innersta kärna. Mitt i den starkaste stjärnan och med hjälp av den enorma tryckvågen som bildades sprängde tiden sig till liv ... och vi med den. |
Som varma kaskader i brännande skälvningar skänkte vi ljusets återsken, våra bra händer. Vi blev till två glödande kroppar av universell fruktbarhet som injekterade livsceller av ljus i våra ännu ej fullborde vener. |
|
|
|
Vi sprängde livssubstanser och andades livets första andetag i ett enda ögonblick. |
Här viskade galaxiska vindar i universums meteoritbeströdda skogar. Här bildades nya gryningsstjärnor på vintergatans isblanka hav. Där det nyss blåste omilda stormar och kosmiskt stoft som ven förbi. Här visslade nu den första solen i universums skymningsljus. |
|
|
|
I fjärran skymtades våra förutbestämda stigar och väckte längtan till en annan sfär. Vi blev till ett frö på brådisens trolska mark på väg till att gro jordens späda blad. Endast ett glänsande komet passerade där vi tveksamt stod och vajade för att ta våra första stapplande steg till den okända världen som skulle bli vårt nya hem. |
Vårt universella levnadsår blev så kort blott åtta minuter och tjugo sekunder i odödlighetens stolta sfär. |